Rosa gallica, har anor ända från 1200-talet f Kr, då man med säkerhet vet att den odlades av bl.a. greker och perser, men den är troligen ännu äldre. Greker, romare och araber spred den runt Medelhavet och till nordvästra Europa fördes den av munkar och korsfarare. Den blev högt älskad och hade i Frankrike på 1700-talet, över tusen olika namnsorter.

De oftast välförgrenade buskarna blir vanligtvis mellan 1-1,5 m höga och nästan lika breda. Bladverket är medelgrönt till mörkgrönt och inte sällan har det en blågrå lyster. Taggarna är vanligtvis borstlika, med ibland inslag av enstaka, något större taggar. Blomningen infaller från slutet av juni till slutet av juli. De väldoftande blommorna är vanligen mer eller mindre fyllda.

Trots sin förhållandevis korta blomning har denna grupp blivit oerhört populär och detta med all rätt, ty dessa rosor är mycket härdiga och anspråkslösa. Kan med fördel beskäras med häcksax för att behålla formen, annars beskäres de genom att de äldsta, grövsta grenarna gallras bort och långa årsskott kortas av med minst en tredjedel, samt att sidoskott klippes in så att endast 3-5 ögon lämnas kvar. Gödslas sparsamt.