Rosa chinensis har sitt ursprung i Kina och var omnämnd redan på 900-talet men är sannolikt ännu äldre. Under 1500-talet fanns det stora rosodlingar av återblommande rosor, såväl i Kina som i andra delar av Fjärran Östern, förmodligen var dessa Rosa chinensis eller chinensis-hybrider. Under 1700-talet hade handels- och upptäcktsresande med sig växter av olika slag och på detta vis kom dessa rosor till Europa. Första dokumenterade import av kinarosor är från 1751 då Peter Osbeck (lärjunge hos Linné) den 29 oktober inköpte ’Old Blush’ och överlämnade den året efter till Uppsala Botaniska Trädgård. År 1781 hade man i Holland en rosa form av Rosa chinensis, som blev känd under namnet ’Old Blush’ och snart fanns sorten även i England. Några år senare upptäcktes en röd form i Calcutta och denna kom till England genom en kapten vid Brittiska Ostindiska Kompaniet. Sorten blev snart populär och gick under olika namn såsom; Rosa semperflorens, ’The Bengals Rose’ och ’Slater´s Crimson China’. Denna och ’Old Blush’, som även kallades Parson´s Pink China’, ligger till grund för i stort sett alla de återblommande sorter som odlas idag.

Gruppen består av buskar med lågt och kompakt växtsätt, såväl som mer kraftigväxande och glesare buskar med mer eller mindre bågböjda grenar. Taggarna är vanligen små till medelstora och ofta glest sittande, inga borsttaggar. Bladverket är vanligtvis mörkgrönt, något läderartat och oftast svagt glänsande, unga blad och skott är ofta rödtonade. Blommorna varierar från enkla till välfyllda och även doften varierar mellan de olika sorterna från svag till stark. Blomningen infaller vanligen i slutet av juni och håller sedan på till senhösten. Bildar sällan eller aldrig nypon.

Beskäres om våren till friska knoppar. Kan om så erfordras, med fördel, beskäras hårt. Grundgödsla på senhösten med naturgödsel då plantorna slutat växa, komplettera med handelsgödsel, typ NPK, och kanske än viktigare, PK-gödsel på eftersommaren.